Sängarna blev provisoriska med hjälp av ölbackar och spånskivor. Toalettutrymmet och högskåpen tillkom av masonit. Nu kunde man ana hur vi tänkt hennes inredning, åtgärden var tillräcklig för att bilprovningen skulle acceptera henne som en husbuss och lastbil.

Den provisoriska inredningen skulle nu ersättas med en finsnickrad permanent inredning. Träslaget skulle vara teak. Efter avslutat inredningsarbete fanns det inte ens en teaklist att köpa i vår lilla stad Hudiksvall. Allt hade vi upphandlat. Men, så blev hon också en skönhet som vi blev stolta över.

Äventyren börjar . . .

På varje plats vi stannar för att rasta eller övernatta, väcker vi uppseende. Människor kommer fram till oss och vill veta mer om vårt ekipage. Vid ett tillfälle i Stockholm, väntade några på att vi skulle återvända efter en tillfällig utflykt till fots, man ville köpa bussen av oss.

Vid övernattningar, omvandlar vi med ett enkelt ingrepp salongens inredning till ett sovrum, som kan få vilken person som helst att längta till sängs. Där sover man gott med nerdragna rullgardiner. Det har till och med hänt att vi har "sovparkerat" i centrum av städer vi passerat.

Toaletten är som hemma, fast något mindre. Vid planeringen av bussens våtutrymmen, bestämdes att vi skulle avstå från dusch. Vi var rädda för att fuktigheten skulle förorsaka problem. Vi valde istället att på våra äventyrsresor passera rastställen och gästhamnar som har tillgång till dusch. Vid tvättfatet finns en handdusch där vi tillfälligt kan sköta den personliga kroppshygienen.

Jag avslutar den här kortfattade beskrivningen av vår kärlek till husbussen med en vy som vi får när bakdörrarna är öppnade och "balkongen" nerfälld.

Så, det är egentligen inte så konstigt att folk blir lite avundsjuka på oss.

Välkommen ombord !

En kall Januarimorgon -94, besökte jag en bilverkstad på varvetområdet i Hudiksvall. Verkstadsägaren höll just på att ordna med morgonkaffet. Efter att ha varit ute i kylan, tackade man inte nej, till att vara med på en kopp fika. Arbetet för dagen på verkstaden skulle just börja.
- Nu kör vi ut henne, sa verkstadsägaren, när kaffet var urdrucket. Så blev det varje dag, när platsen behövdes till annat. "Hon" såg egentligen ganska bedrövlig ut, undrar när hon fick en tvätt sist. Hon såg ut att vara lite övergiven, ingen tycktes längre behöva henne. Hon vägrade som vanligt, när man ville köra ut henne.
Verkstadsfolket sa, - så här är det varje morron, vi måste ta till extra knep för att få ut ná. Denna morgon blev lika som andra dagar, dom överlistade henne och hon kördes ut.
Där står hon nu i kylan på gården, men hon skulle få komma in i värmen igen, framåt kvällen. Om verkstadsfolket fick liv i henne, vill säga.

Hon hade tjänstgöring på Hudiksvalls Taxi, som ett fordon för skol och handikapptransporter och för yrkesmässig personbefordran.

När jag lämnade bilverkstaden efter en god och välgörande kopp kaffe, passerade jag henne på min väg mot stán. Hon kunde bli fin igen, tänkte jag, om bara någon brydde sig om henne. Jag stannade och vände mig om, slängde en blick mot henne. Hon har dom rätta formerna och storleken är perfekt. Man kunde ju fråga, det kostar ju inget, tänkte jag.

Så blev det, Taxi och jag började att förhandla om ett ägarbyte på bussen.

I slutet på februari kom beskedet. Affären blev klar. Hon blev min, eller snarare vår. Hustrun och jag, har under flera år, drömt och pratat om att skaffa oss en husbil till våra äventyrsresor. Barnen har blivit stora och flyttat hemifrån, nu kunde vi planera och fantisera. Vår reslust kände inga gränser. Nu skulle ekipaget bli en husbuss gjord för oss två.

Planeringsarbetet kom igång omedelbart, först skulle hon registreringsbesiktigas om till lastbil.Den snabbmonterade inredningen plockades ur, och ersattes med kulisser till inredning. Kulisserna beskrev våra tankar om den kommande inredningen. Folket på bilprovningen bidrog tjänstvilligt med råd.

TILL SIDANS TOPP